Tyvärr kan jag inte vara så mycket som jag skulle vilja med Alfons och Saga. Bosse blir ledsen och svartsjuk om han lämnas ensam så jag får först se till att han är sysselsatt med något, en äppelkvist till exempel.

Imorse när Bosse hade fullt upp med att undersöka en näve färskt hö, gick jag in till Saga som var uttråkad eftersom Alfons vilade i korggrytet. Hon kom fram till mig och buffade hårt på mitt ben för att få min uppmärksamhet. Sedan rejsade hon fort, fort runt hela vardagsrummet.

- Jag är så glad att du är här, skrek hon på kaniniska.

Därefter satte hon sig och åt ivrigt, med ett öga på mig.

Lilla buttra Saga, vår duktiga flockledare, som annars är så reserverad och avvaktande. Att efter två år få en sådan kärleksförklaring från henne slår det mesta.