Våra kaniner är smartare än vad vi är. Det blir uppenbart när vi kommunicerar; de har lärt sig hur de ska få vår uppmärksamhet och de kan förmedla vad de vill, men det omvända är svårare.

Efter flera år börjar jag nu försöka prata kaniniska, inte bara tolka det. Jag ska erkänna att jag inte är helt bekväm med de fysiska uttrycken; att vicka på näsan när någon som inte tillhör flocken är närvarande är inte att tänka på. Men att gå kaninerna till mötes är viktigt. Jag ska ge ett exempel på när Bosse visade hur mycket det betydde för honom att jag faktiskt kommunicerade på hans språk. Nästan alltid när jag kommer hem från jobbet, sitter han i hallen och halvsover i väntan på att dörren ska öppnas. Det känns lite ledsamt men värmer också i hjärtat att man är så älskad. När det hände sist, blev han så glad när jag kom att han gjorde en piruett. Jag talade som vanligt om för honom hur lycklig jag var över att vara hemma hos honom och såg att visst förstod han, men att vi inte riktigt möttes. Då tog jag sats och gjorde en klumpig piruett jag också. Bosse blev helt till sig! Han gjorde en till piruett. Och jag en till. Så höll vi på en stund, och det lyste i hans vackra, stora ögon. Sedan blev vi hungriga båda två och åt tillsammans. Han hö, jag rotsaksgratäng.

Och från den stunden försöker jag tala lite kaniniska varje dag, men bara när ingen ser.