Tyvärr kan jag inte vara så mycket som jag skulle vilja med Alfons och Saga. Bosse blir ledsen och svartsjuk om han lämnas ensam så jag får först se till att han är sysselsatt med något, en äppelkvist till exempel.

Imorse när Bosse hade fullt upp med att undersöka en näve färskt hö, gick jag in till Saga som var uttråkad eftersom Alfons vilade i korggrytet. Hon kom fram till mig och buffade hårt på mitt ben för att få min uppmärksamhet. Sedan rejsade hon fort, fort runt hela vardagsrummet.

- Jag är så glad att du är här, skrek hon på kaniniska.

Därefter satte hon sig och åt ivrigt, med ett öga på mig.

Lilla buttra Saga, vår duktiga flockledare, som annars är så reserverad och avvaktande. Att efter två år få en sådan kärleksförklaring från henne slår det mesta.

- Har ni mascara som inte är djurtestad? Frågar jag expediten på apoteket.

Hon ger mig en mascara som det står TEST på att prova.

- Nej inte jag. Jag behöver inte testa. Jag vill ha en produkt som inga djur har behövt lida för, förtydligar jag.

Kvinnan stirrar på mig.

- Ingen har någonsin frågat mig detta, svarar hon och rör vid min arm. Nu börjar jag nästan gråta!

Vi blir stående och pratar en stund. Hon undrar varför jag bryr mig, om jag jobbar med djur. Jag förklarar att jag älskar djur. Att de är som vi, kännande. De bara kommunicerar annorlunda. Jag berättar om småttingarna, och att jag har blivit vegan för deras, och andra djurs, skull. Hur skulle jag någonsin kunna skada någon medvetet, speciellt som mascara och skinkmacka inte är det minsta viktigt? Det mesta inom kosmetikaindustrin testas dessutom på kaniner. Man spänner fast dem och häller shampoo i ögonen på dem. När de kämpar för att slita sig loss för att komma undan smärtan, bryter de ofta ryggen. Detta är bara ett hemskt exempel. Det finns inga gränser för våra mänskliga grymheter mot djuren. Jag förändrar inte systemet genom att köpa en icke djurtestad produkt. Men jag kanske minskar de arma djurens ohyggliga, livslånga lidande en promille. Det är inget svårt beslut. Allt annat vore själviskt.

När jag lämnar apoteket med min mascara i väskan tittar expediten fortfarande förundrat efter mig. Det borde inte vara så. Hennes blickar borde följa den som köper något den inte behöver, och som ett djur har behövt plågas för alldeles i onödan.

Våra kaniner är smartare än vad vi är. Det blir uppenbart när vi kommunicerar; de har lärt sig hur de ska få vår uppmärksamhet och de kan förmedla vad de vill, men det omvända är svårare.

Efter flera år börjar jag nu försöka prata kaniniska, inte bara tolka det. Jag ska erkänna att jag inte är helt bekväm med de fysiska uttrycken; att vicka på näsan när någon som inte tillhör flocken är närvarande är inte att tänka på. Men att gå kaninerna till mötes är viktigt. Jag ska ge ett exempel på när Bosse visade hur mycket det betydde för honom att jag faktiskt kommunicerade på hans språk. Nästan alltid när jag kommer hem från jobbet, sitter han i hallen och halvsover i väntan på att dörren ska öppnas. Det känns lite ledsamt men värmer också i hjärtat att man är så älskad. När det hände sist, blev han så glad när jag kom att han gjorde en piruett. Jag talade som vanligt om för honom hur lycklig jag var över att vara hemma hos honom och såg att visst förstod han, men att vi inte riktigt möttes. Då tog jag sats och gjorde en klumpig piruett jag också. Bosse blev helt till sig! Han gjorde en till piruett. Och jag en till. Så höll vi på en stund, och det lyste i hans vackra, stora ögon. Sedan blev vi hungriga båda två och åt tillsammans. Han hö, jag rotsaksgratäng.

Och från den stunden försöker jag tala lite kaniniska varje dag, men bara när ingen ser.

Att ge kaninerna en så naturlig miljö som möjligt är viktigt och går utmärkt att göra utan att bygga om hemma. Ibland räcker det med att flytta om grejor; en dm åt vänster eller byta plats på pottorna, så blir det som kaninerna vill ha det (ska tillägga att våra småttingar är duktiga på att möblera om själva också).

Den senaste förändringen hemma var att vinkla lådorna från IKEA och tunneln som jag har gjort av ett gammalt liggunderlag så att det liknar det system av gångar som kaniner har ute i naturen. Notera att det måste vara möjligt att slinka ut på sidorna också, kaninerna som är bytesdjur vill ha flera flyktvägar.

Det är ledsamt att det som erbjuds i djuraffärer är så långt ifrån verkligheten att det måste synas väldigt torftigt för en kanin; att sitta instängd i en liten bur med ett pyttehus och en lekboll är inte särskilt stimulerande. Så gå inte till affärer för att hitta svaren utan till naturen, kaninernas naturliga habitat. Jag länkar idag en fantatiskt bra artikel. Informationen i den kommer ursprungligen från Djurens Rätt men är så gammal att jag inte kan finna den där. Läs och inspireras!

http://www.animalen.org/Svenska/vildakaniner.htm