Det finns många fördelar med att jobba hemma. Ett av de största privilegierna är att mötas av binkys och glädjeskutt när jag går upp ur sängen. Ibland lägger jag mig och somnar om en stund efter dagens första utfordring men ibland är det svårt att slita sig för gryningen är kaninernas tid. Jag minns hur det var innan Tovis flyttade in, då Bosse mer eller mindre krävde att vi skulle springa ikapp fram och tillbaka i lägenheten klockan fem på morgonen. Det var nästan så att jag blev utbränd under den perioden. Även om Tovis har lugnat ner Bosse, är han dock fortfarande ett busfrö. Häromdagen när jag precis hade ringt upp en kund och påbörjat ett mycket formellt affärssamtal, hoppade Bosse upp i mitt knä. Han nosade girigt på min ficka där jag hade solrosfrön och försökte gnaga sig igenom tyget. Med mobilen klämd mellan haka och axel försökte jag hålla Bosse från fickan med hjälp av en hand och skriva på laptopen med den andra. Jag tror inte att kunden märkte något av mitt dilemma (utom möjligen att jag lät kvävd på rösten) och Bosse kompenserades efteråt med extra mycket gos och en halv pellets.

Jag har skrivit det så många gånger förut, att det inte är kaninerna som ska rätta sig efter oss utan tvärtom. Naturligtvis måste där finnas en gränsdragning; om kaninerna tittade fram i webcamen under mina kundmöten, fick jag nog inte behålla jobbet länge och jobb måste jag ha för att betala hö och pottströ. Men de har inte valt att avlas fram på defekter, inte valt att tryckas in i en liten bur för att ett barn ska ha dem som leksaker och inte valt att kastas ut i en snödriva för att dö när barnet tröttnat. Det finns mycket jag inte kan ge våra små, som en stor grön äng att springa över. Men jag kan ge dem all min kärlek (utan att de behöver ge sin tillbaka, för det är inte deras skyldighet) i form av bra kost, färskt vatten, rätt temperatur, mer tillgång till lägenheten än jag har själv, frisk luft, vård och mediciner, nyttiga godsaker, gos när DE vill, massage, massor av skrymslen och vrår att utforska, en jättestor krafslåda på balkongen och mumsiga äpplegrenar. Räcker det? Kanske inte. Men med tanke på hur djuren på den här planeten har det, kan de inte leva mycket bättre just nu.

En dag ska alla djur få finnas till för sin egen skull. Det är ett tag kvar tills dess. I väntan på det, har jag tagit mig an dessa fyra underbara personligheter som utan att förstå det ger mig en anledning att gå upp varje dag (helst i gryningen).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ru krafsar när hon är uttråkad. Jag har försökt erbjuda pottorna med rikligt med hö i, halm i en kartong, filtar. Inget har fallit henne i smaken. Till sist hittade jag en kattlåda på Arken Zoo. Den har två hål, ett på framsidan och ett ovanpå. Lådan...

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggen igen. Jag opererades i februari och kunde inte engagera mig för mycket i kaninerna under en period. Men det var svårt att låta bli så jag ringde sjukhuset efter någon vecka och frågade om jag inte i alla ...

De flesta honkaniner får livmodercancer när de är runt tre år. Av det skälet (och lite för att deras uppvaktning har kört slut på de kastrerade hannarna) steriliserades både Saga och Tova. Tova väntade vi med ganska länge eftersom hon hade stora prob...

Stöd utsatta djur genom att köpa Göteborgs Djurskyddsförenings kalender 2024!   Lilla Ru är fröken Augusti <3         ...

Som alltid när det är långt mellan blogginläggen beror det på att det händer för mycket i Flocken för att jag ska hinna skriva.   Först fick Bosse ett mildare återfall i e.cuniculi. Det blev en vända på det Stora Djursjukhuet igen och sedan kom h...