Den andra männisan i flocken säger att jag blir mer och mer lik en kanin. Jag tar det som en komplimang. Tills nu, har jag trott att han har varit den ende som har sett min transformation. Men så kom en barnfamilj på besök i hyreshuset bredvid mitt. Den lilla flickan i familjen tvärstannade och pekade på mig.

- Kaniiin, ropade hon. KANIIIN!

Föräldrarna försökte generat dra henne därifrån men hon hann med ett par ”kaniiin” till innan de lyckades.

Efter mötet med den lilla klarsynta flickan, tänkte jag att barn ser sådant som vuxna har glömt hur man ser. Som att det finns tvåbenta med långa, hängande öron. Själv är jag inte riktigt redo att visa mina än. Än så länge vet bara ni; och jag litar på att ni inte för det vidare.