Ibland tittar jag in på barnhemmets hemsida. Ser foton på nya, ledsna kaniner som väntar och hoppas på att någon ska förbarma sig över dem. Helst vill jag rädda dem alla. Ta hem dem och hålla om dem. Men det går ju inte.

En till kanske kan få plats här, har vi resonerat. Tre eller fyra kaniner, det är ingen större skillnad. Alfons och Saga är ju så kära i varandra. Bosse skulle också behöva en flickvän. Visst är han mer människa ibland än kanin. Visst ger vi honom allt han pekar på. Och visst har han sina kamrater. Men det är inte samma sak som att ligga nära en annan kanin. Äta på samma pinne. Vi är heller inte alltid vakna när Bosse vill det, klockan 4 på morgonen till exempel. Så när jag fick se en liten trubbnos på barnhemmets hemsida, såg jag framför mig hur hon och Bosse putsade varandra och lekte tafatt. Jag kom överens med barnhemmet om att besöka henne för att se om hon verkade passa in i flocken. Den lilla var lite skygg för mig först. Men snart blev hon nyfiken. Kom närmare. Såg maten i mina händer. Hon nickade mot marken. ”Lägg den där är du snäll. Jag vill inte äta ur din hand.” Sedan upptäckte hon att jag luktade kanin. Skuttade ett varv runt mig och gjorde binkies, om och om igen! Så hade hon aldrig gjort, sa personalen på barnhemmet. De berättade att hon hade kommit in i januari, mager och utsvulten (ännu en familj som tröttnat på sin leksak och slängt ut den för att dö). och att honan hade varit mycket rädd men att man hade kämpat länge med att få henne trygg och förtroendefull. Det gjorde ont i mig. Jag ville inte lämna den lilla där. Men åkte hem för att tänka igenom beslutet ordentligt, så att det skulle bli bra för alla parter. En ny flockmedlem betyder stress för kaninerna hemma. En ny rangordning, en ny bonding som kan sluta med skador och dödsfall. Jag hade hoppats att den lilla skulle vara i Bosses storlek, eftersom det hade gjort en en uppgörelse mer jämlik. Men hon var ganska mycket större än honom. Han skulle få svårt att försvara sig. Med tungt hjärta meddelade jag barnhemmet mitt beslut. Den lilla skulle få stanna där, väntande på någon annan som kanske ville ha henne. Det var svårt att sova den natten. Jag hade svikit en liten förhoppningsfull varelse som längtade efter gemenskap. Men jag måste också göra det som jag tror är bäst både för henne och för vår flock.

Så många liv, så mycket lidande, alldeles i onödan. Ingen kanin skulle behöva bo på barnhem. Men så länge det finns människor som inget begriper, kommer trubbnos och andra i hennes situation att sakna en egen flock.