Jag älskar alla tre kaninerna lika mycket. Möjligen har min kärlek till dem olika uttryck, men storleken på den är jämnt fördelad mellan dem.

Vi har våra rutiner, jag och de små. Bus och gos är anpassade efter var och ens behov. Jag försöker ge dem den tid och den uppmärksamhet de vill ha, när de vill ha den. Men hur jämlika vi än är, så befinner vi oss i lite olika stadier i livet. Jag och Alfons är gamlingarna. Vi har samma lunk. Lite tröttare och lite mer stelbenta än övriga flockmedlemmar. Då och då drar vi oss tillbaka för att vila en stund. Då ska det vara mörkt och tyst, så att vi kan ligga och filura i lugn och ro. Vi har inte så stora krav längre; att lyssna till fåglarnas sång genom det öppna fönstret och känna en vindil rista i den gråsprängda pälsen är nog. Vi är nöjda med det som är. Tycker om goda samtal på kvällskvisten, gärna med lite stillsam musik i bakgrunden. Vi håller oss gärna nära CD-spelaren, för hörseln har med ålderns rätt mattats lite. Men lukten är det inget fel på. Vi vädrar nyfiket och identifierar 1. grannens läskiga katt 2. nybakade bullar högre upp i huset och 3. en potta som behöver rengöras. När de andra i flocken fortfarande stökar runt i mörkret, tackar jag och Alfons för oss. Vi viskar vackra ord i var och ens öra, sedan går vi till sängs.

När vi somnar, är jag ganska säker på att vi drömmer om samma sak: en flock där alla är lika mycket värda, och lika mycket älskade.