Det är skillnad mellan våra kaninpojkar och kaninflickor, har vi lärt oss.

Saga och Tova är matriarker; de har attityd, säger ifrån om något inte passar. Häromdagen blev Tova så förargad över att Saga och Alfons fick hö före henne och Bosse att hon ilsket nafsade mig i byxbenet; inte hårt, men som en markering med att hon var missnöjd. Ofta ser vi Saga och Tova stå framför varandra och diskutera. Att diskussionerna är av seriöst slag kan vi ana när vi betraktar deras hållning och nosarnas intensiva vickande (vi är fortfarande övertygade om att det sker någon slags kommunikation också med ljud på en frekvens vi inte kan höra eftersom kaninerna har kontakt med varandra mellan olika rum. Det är konstigt att det inte går att finna forskning på detta men kanske har vi inte letat tillräckligt online. Vanliga kaninsajter verkar ju inte vara intresserade av mer signaler än att kaniner kan höja och sänka svansen). Det är Saga, flockledaren, som håller vakt och varnar övriga kaniner för läskiga flugor och besökare som inte luktar ”rätt”. Och särskilt gosiga är våra honor inte. Saga tar i nåder emot en och annan ryggstrykning. Tova har börjat grooma oss lite och promenerar gärna på oss men att ta på henne går ännu inte alls. Alfons och Bosse däremot är riktiga gosmonster, särskilt Bosse som aldrig får nog. Pojkarna är generellt också lite ”ynkigare” och springer och gömmer sig snabbare än honorna. Än så länge är ändå Bosse boss över Tova men riktigt nöjd med detta är hon inte, som jag har skrivit om förut i bloggen.

Oavsett kön, ska man aldrig tvinga på kaniner gos. Och oavsett kön, är kaniner individer som vill interagera på olika sätt. De har också sin dagsform, som precis som för oss varierar. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad, med lyhördhet och respekt, är en bra riktlinje både för djur och människor.