Något av det viktigaste att veta om kaniner är att de är kännande varelser, precis som vi människor. Därför återkommer jag gärna till det i bloggen.

Vi märkte mer än någonsin efter vår bortavaro då vi var ute och reste hur lika barn de är. Våra kaninvakter – noggrant utvalda eftersom de besöker oss regelbundet – var förundrade över hur kaninerna betedde sig mot dem. Vi skrattade gott när vi fick rapporter via mess med frågor om ifall det var OK att ge Bosse fler pellets än vad som sagts bara för att han tiggde så gulligt. Och som jag skrev om förra veckan, krävde Bosse också sitt gos som han är van vid, vilket morgonkaninvakten fick stå till tjänst med klockan 05.30 Kaninerna passade också på att röra till det med hö på golvet och plutt utanför pottan, vilket de aldrig gör annars. Det var lite som ff, nu gör vi vad vi vill när kaninförvaltarna inte är här. Väl hemma igen, har Bosse inte lämnat oss länge i taget och när vi går ut, blir han lite bekymrad. Han vill gärna ha mer gos än vanligt. Saga och Alfons har ju varandra, men även de är överlyckliga över att vi är på plats och passar på att tigga mer äppellöv än vanligt – det är ju lite synd om dem nu som inte har haft ständig passning.

Visst är det viktigt att leva som vanliga människor fast man är kaninförvaltare och det gör vi också. Men när man har förstått hur lika barn kaniner är och inser vad man betyder för dem, är det lätt att göra anpassningar. Och vad är väl en bal på slottet mot en hemmakväll med tre gosiga småttingar som helst av allt vill ha öronen masserade.