När våren var på väg över i sommar, blev vår lille pensionär sjuk. En morgon, låg han på sin favoritplats och såg väldigt ledsen ut. När vi försökte ge honom mat, vände han bara bort huvudet.

I vanliga fall är Alfons skygg och svår att hålla. Men nu lät han sig lyftas som ett hängigt litet gosedjur. In i transportburen med honom och iväg till Det Stora Djursjukhuset. Han blev inlagd och fick stanna över natten med stödmatning, vitamintillskott och aptitstimulerande medel. Man hittade ingen orsak till matstoppet: Det var inget fel på magen och tänderna såg fina ut. Innan vi skulle åka hem med honom dagen efter, föreslog veterinären i sista minuten ett ultraljud. Det visade sig då att Alfons lever var angripen av cancer. Sjukdomen var inte långt gången. Det fanns inga tecken på tumörer eller blödningar. Vi rekommenderades att komma tillbaka två veckor senare för att se hur påverkat hans allmäntillstånd var och om det var dags för honom att få somna in. Vi var förtvivlade när vi åkte hem. Lille Alfons, som vi haft hos oss bara i ett år. Med tanke på det hemska liv han hade haft innan, ville vi ge honom mer tid och kärlek. Det var så orättvist. Väl hemma, fortsatte vi med stödmatningen. Vi hade fått veta att b-vitamin var bra för levern, och gav oss ut för att leta efter sådana droppar. Ingenstans fanns de. Inte hos någon veterinär, inte på djursjukhusen. Efter att ha sökt på nätet, fann vi till slut en försäljare i Uppsala som vi beställde en flaska av. Varje dag sedan den 30 maj, har Alfons sedan fått b-vitamindroppar på morgonen. Eftersom han ogillar smaken på dem, gör vi en kaninsushi – häller ett par droppar på krossad pellets och lägger dem i ett färskt löv som hålls ihop av ett knutet grässtrå. Alfons älskar det! Björk (och c-vitamin) lär bidra till läkning av cancer och eftersom Alfons också tycker om björklöv, får han även det varje dag. Färska löv under vår och sommar, torkade nu under hösten eftersom björken är giftig när frosten kommer.

Vår lille pensionär är ett mirakel. Piggare och gladare än någonsin, far han runt lägenheten som ett Jehu. Dagen börjar han med ett morgonrace som går både högt och lågt. Han är med när vi städar, vill busa och leka med oss och glädjer sig åt så små saker som att få utforska en tom papperspåse. Man kan inte tro att han är så gammal att han har grå strimmor i pälsen. Om vi misstänkte för en sekund att han mådde dåligt eller led, skulle vi ta honom till hans sista vila. Men efter samråd med den förundrade veterinären (återbesöket efter två veckor avbokade vi), tar vi tacksamt en dag i taget och ger honom all den omsorg vi kan. Och av allt han ger oss tillbaka, är kanske det största insikten om hur viktigt nuet är, både för djur och människor.