Strax innan jul, slutade vår älskade lille pensionär Alfons tvärt med att äta. Ena dagen var han lycklig och skuttig, nästa låg han orörlig och såg på oss med plågade ögon. Vi blev förtvivlade. Var han äldre än vi trodde? Började hans trötta gamla kropp ge upp? Jag stod knappt ut med den tanken.

Favoritmaten, som äppellöv, gick att peta i honom i små mängder. Inte mycket annat. När halva dagen hade gått utan att han hade fått i sig mer än äppellöv, lite hö och lite vatten, ringde jag veterinären. Vår ”husveterinär” hade stängt i samband med helgerna. En större mottagning hade haft kaniner som avlivats på grund av den nya sortens gulsot och med tanke på smittorisken, vågade jag inte riskera att åka dit trots strikta rutiner kring de sjuka djuren. Till sist hittade jag en tredje veterinärmottagning som förstod sig på kaniner. Jag fick en akut tid och åkte dit. När jag stod där med transportburen som Alfons låg alldeles stilla i, insåg jag verkligen hur oerhört mycket jag älskar honom. Jag började gråta i receptionen av skräck för att han skulle vara förlorad för oss. Men det var han inte! En vänlig veterinär undersökte honom och sa att hans mage verkade det inte vara något fel på. Däremot var tänderna vassa och gjorde förmodligen ont när han åt. Tänderna slipades ner och vi fick åka hem med smärtstillande och ett aptitstimulerande medel som även skulle reglera tarmfloran i Alfons mage. Väl hemma, var det bara att plocka fram Critical Care ur frysen, det hade legat där sedan Sagas sterilisering. Första natten var orolig och jobbig, mest för Alfons men också oss. Jag vakade över honom och gav honom medicinerna, Critical Care, vatten och hö i omgångar. Så vände det, sakta men säkert. Efter ca 1 ½ vecka fick vi se en Alfons jag aldrig sett förut. Han åt till och med när Bosse och Saga sov, och visade en glädje och tillgivenhet som var helt ny för oss. Han hade fått livsglädje på riktigt!

Med kanintänder är det så, att de kan hållas lagom långa och jämna genom att kaninen får rikligt med hö samt pinnar att gnaga på, vilket våra kaniner får. Men jag vet ju inte hur Alfons har haft det innan han kom till oss eftersom han är en ”hittekanin”. Under den korta tid han har varit hos mig, har han varken rört sig eller ätit lika mycket som Bosse och Saga. Jag har grubblat över detta, men jag har tänkt att kaniner är ju olika och dessutom är ju Alfons äldre. Men ibland sker mirakler, ofta i form av människor. Och tack vare det, har vår underbare lille pensionär fått ett nytt liv som är bättre än någonsin!