Jag älskar såklart alla tre kaninerna lika mycket. Men med Alfons är det lite speciellt eftersom han haft ett så tufft liv. Gammal och trött, slängdes han ut mitt i vintern av sin förra ägare. Man kan bara föreställa sig den skräck han då upplevde. Sedan fick han bo på djurhemmet i sju långa månader innan mitt hjärtan smälte och jag tog hem honom.

Det har tagit tid att närma sig denne lille skygge kanin. Hans hållning har varit kutig, hans ögon rädda men kärlekstörstande, han har hukat sig och sprungit undan när jag har sträckt ut handen mot honom. Han har velat komma nära, men inte vågat. Dag för dag, har jag sett honom växa. Trots det grå i pälsen och stunder då han har haft svårt att ta sig ner och upp (gamla kaniner blir ofta stela i lederna), har han ibland betett sig som en ung pojke när glädjen över livet blivit honom övermäktig. Nu, sju månader efter det att han kom hit, låter han mig gosa honom på riktigt; jag får massera öronen, dra lätt i nackhåret, smeka hans panna och rygg samt massera hans lår. Alltid går det inte. Emellanåt är han hängig, vill bara ligga nära Saga eller nära gallret när Bosse lägger sig på motsatt sida. Men livsglädjen går inte att ta miste på och jag anar vem han egentligen är, och kunde ha fått bli för längesedan.

När Alfons mår bra, springer han som en liten hundvalp över golvet med de stora, hängande öronen flaxandes. Han älskar att vara med när buren och vardagsrummet ska städas, är hela tiden hack i häl, nyfiken och intresserad. Han nosar, klättrar, lever upp. Han är också mycket artig, och tackar med ett nosbuff för tömd potta, färskt vatten, godsak, pinne. Varje gång grinden till buren öppnas, tackar han också och rusar oftast ut likt en fånge som släppts ut till friheten. Han tycker också mycket om att vila, gärna under en av fåtöljerna med rumpan mot väggen. Musik gör honom lugn, han ligger så nära CD-spelaren han kan och lyssnar till Mozart på låg volym.

Att jag känner extra mycket för Alfons gör att jag också försöker ge honom mer och mer tid och kärlek i takt med att han blir mer bekväm med oss. Jag gör ständigt om buren så att där ska finnas något nytt att upptäcka, och anpassar den med fler nivåer så att det ska gå lätt för honom att klättra. Han får nu nio timmar fritt spring om dagen i lägenheten. Det ska bli tolv, har jag tänkt, så att han och Bosse får lika mycket tid mer Saga. Kontakten med Bosse blir också allt bättre, jag ser dem stå och prata genom gallret och vill gärna veta vad de säger. Så småningom kanske jag förstår det.

Om jag får önska en enda sak inför det nya året så är det att alla tre småttingarna ska få ha hälsan, kärleken till livet och varandra, och glädje. Kanske lite mer av allt av detta för Alfons, som inte riktigt har modet och orken att leva fullt ut. Underbart vore det om han fick det, och att livet äntligen blir allt han förtjänar.

Alfons, så glad jag är att ingen ville ha dig så att jag har fått förmånen att lära känna dig!