Att gnaga är livsviktigt för kaniner för att deras tänder inte ska bli vassa och långa.

Att få tag i buskar och träd är dock ett problem. Visst går det att köpa kvistar i zoo-affärerna. Men de är både små och dyra. Brorsans vinbärsbuske började bli avskalad, brorsans frus väninnas träd likaså. Hyresbolaget där jag bor har varit vänliga nog att låta mig ta de nedersta grenarna på deras träd utanför huset, det enda som inte växer i närheten av vägen eller parkeringsplatsen. I vintras fick jag grenar av en gammal arbetskamrat som jag inte sett på tio (hade hört ryktesvägen att han hade ett lämpligt träd i sin trädgård). Eftersom jag inte kunde med att fråga honom igen då vi inte direkt har någon kontakt med varandra, blev jag överlycklig när en bekant sa att hon hade flera äppelträd som jag kunde få hur mycket grenar som helst från. Så när några ynkliga kvistar från brorsans vinbärsbuske var det enda som återstod i förrådet, begav jag mig till min bekant på andra sidan av stan. Hennes trädgård visade sig vara ett kaninparadis! Tre fulla papperskassar blev det med smaskigt tugg. Jag tänkte på småttingarna, och var så glad för deras skull. För att inte tala om hur glad jag var över att denna fantastiska människa tog sig tid att klippa alla dessa grenar, och spara dem till kaninerna! Precis innan jag skulle åka därifrån, fick jag se att det var massor av vita korn på gräsmattan. Jag frågade oroligt vad det var. Hon svarade ”kalk”, men att hon inte visste ifall det var farligt. Hon trodde inte det, men rådde mig att plocka bort de grenar som var något vitt på. Vi resonerade också om att det kanske gick att spola av dem, utifall att. Men jag anade att detta inte var bra och grenarna var tunga att bära därifrån, i dubbel bemärkelse.

Under resan hem – ca en timme på en överfull buss med irriterade medresenärer som inte ville ha äppelkvistar i rumpan – googlade jag ”kalk”. Såklart fanns ingen info om ifall det var farligt för kaniner. Men hundar kunde få frätsår på tassar och i munnen av att vara på en gräsmatta behandlad med vanlig trädgårdskalk. Ibland är kalken också utblandad med släckt kalk, som är riktigt farlig. Bara tanken på vad detta medel kan göra i små kaninmagar, fick mig att rysa. Inte vågade jag slänga grenarna ute, så att andra hungriga djur skulle mumsa på dem och inte vet jag om de gick att kompostera heller. Därför släpade jag mina kassar till soprummet, med sorg i hjärtat. Men värst var det att komma hem till de små utan något gott, och med samma problem som när jag åkte. Var ska vi få något till dem att tugga på ifrån? På något sätt, får det ordna sig. Till att börja med, blir det i veckan ett besök på brorsans lilla uteplats igen och hämta det som finns kvar där. Men viktigast av allt är att kaninerna inte fick i sig någon gren med trädgårdskalk på (har de dessutom legat ett tag på gräsmattan så utgår jag ifrån att de sugit åt sig kalken, precis som gräs gör, och då hjälper det nog inte att spola av dem), med plågsamma frätskador och kanske döden som följd.

Budskapet i denna blogg förstår ni säkert inte är problemet med att hitta tuggmaterial utan att vara oerhört försiktig med varifrån det kommer. Det är inte alltid lätt att tänka i två och tre steg – jag missade det nästan i detta fall – men man måste, för kaninerna kan inte själva. De små sover just nu middag, och mår bra. Alla kaniner har inte samma tur. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ru krafsar när hon är uttråkad. Jag har försökt erbjuda pottorna med rikligt med hö i, halm i en kartong, filtar. Inget har fallit henne i smaken. Till sist hittade jag en kattlåda på Arken Zoo. Den har två hål, ett på framsidan och ett ovanpå. Lådan...

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggen igen. Jag opererades i februari och kunde inte engagera mig för mycket i kaninerna under en period. Men det var svårt att låta bli så jag ringde sjukhuset efter någon vecka och frågade om jag inte i alla ...

De flesta honkaniner får livmodercancer när de är runt tre år. Av det skälet (och lite för att deras uppvaktning har kört slut på de kastrerade hannarna) steriliserades både Saga och Tova. Tova väntade vi med ganska länge eftersom hon hade stora prob...

Stöd utsatta djur genom att köpa Göteborgs Djurskyddsförenings kalender 2024!   Lilla Ru är fröken Augusti <3         ...

Som alltid när det är långt mellan blogginläggen beror det på att det händer för mycket i Flocken för att jag ska hinna skriva.   Först fick Bosse ett mildare återfall i e.cuniculi. Det blev en vända på det Stora Djursjukhuet igen och sedan kom h...