Saga, vår lilla sprittiga, skygga flockledare har börjat lita på oss efter nästan ett år här. Det är ett stort förtroende, och inte självklart.

En dag då jag kom hem och öppnade dörren, låg hon för första gången på bänken i hallen och väntade. När hon fick se mig, sträckte hon på sig, gäspade och hoppade ner för att möta mig. Jag fick en klump i halsen, och släppte allt jag hade för händer för att stryka henne försiktigt över den lena pälsen.

Vad hon varit med om vet vi ju inte, men det har gjort henne ängslig för människor, och för människors händer. Därför är varje beröring jag får ge henne en gåva – åt båda håll.