Pälsvård av kaninerna är viktigt. Inte så mycket för att de ska vara ”välkammade”, utan för att få bort alla lösa strån så att de inte fastnar i magen och orsakar stopp. Bosse, Saga och Alfons har blivit lätta att karda och rolla. Det har förstås tagit tid för dem att vänja sig. Men i utbyte av några pellets går de numera med på att friseras samma tid varje dag. Värre är det med Tovis. Hon avskyr verkligen både kardan och rollern. Dessutom tar hon sig lätt undan mina taffliga försök att dra några tag i förbifarten (man ska ju heller inte jaga kaniner, som är lättstressade).

På grund av Tovis ovilja att stifta närmare bekantskap med karda och roller har hon fått magstopp ett par gånger. Senast det hände var återhämtningen så lång och jobbig att jag började tvivla på att hon skulle klara det. Men nu har jag och Tovis hittat ett sätt att göra pälsvården hanterbar; hon går med på rollern (kardan är det inte tal om) så länge hon slipper se mig. Vår nya rutin är att när det är dags för pälsvård, kryper hon in under sin favoritpall och jag smyger försiktigt in handen under den och rollar. Visserligen morrar och gläfser hon under hela proceduren men mer än så blir det inte.

Nu håller vi tummarna för att hon slipper genomgå fler magstopp, som sliter på hennes lilla kropp. Så samma tid varje dag finner sig nu nöjt alla fyra kaninerna i att fixas till – lite för att bli fina men mest för att få förbli friska.