Alfons fick problem med ett öga igen för ett tag sedan fast inte det högra den här gången utan det vänstra. Jag tänkte att det nog berodde på hans hödykningar nu också, och sköljde ögat varje dag med sterilt vatten. Alfons stod gärna till tjänst eftersom han mindes att ögontvätt = godsaker i form av torkade löv. Tyvärr hjälpte inte ögonsköljningarna och jag måste boka en tid hos den lokala veterinären. Något skräp i ögat hittade man inte och inget sår från kliande klor heller. Istället bokade man en tid för att söva stackars Alfons och kontrollera om det rinniga ögat berodde på något problem med tänderna. Jag ville verkligen inte utsätta Alfons för en så jobbig undersökning, speciellt som en kanin kanske inte klarar av en sövning. Dessutom var jag inte övertygad om att tänderna var problemet eftersom han under de fyra år han bott i lägenheten enbart ätit hö och lite färskt grönt (samt fyra pellets om dagen som muta för pälsvård). När dagen för undersökningen kom, ringde veterinären och avbokade på grund av sjukdom. Jag fick en ny tid ganska mycket senare, och oroade mig för att Alfons skulle bli sämre i väntan på den. Efter en del rundringningar, letade ett större djursjukhus fram en tid ganska omgående. Där konstaterade man att Alfons hade gegga i tårkanalerna och spolade dem. När han kom hem, var han medtagen och trött efter både bedövning och behandling men vid gott mod och piggnade till rejält efter några timmar tack vare några torkade maskrosblommor. Jag hade fått rådet att fortsätta tvätta ögat och hålla rent, samt droppa i Comfort Shield och det har jag gjort sedan dess. Nu ska jag börja fasa ut tvättandet lite och inte stöka i onödan med Alfons om ögat ser okej ut.

För att summera dagens blogg, är det inte alltid lätt att ställa diagnos på en kanin. Ibland är problemet värre än man tror, ibland enklare att hantera. En second opinion är alltid bra. Och bäst av allt är förstås att ha ett förråd av maskrosblommor, som muta och till tröst.