Det har varit frost den senaste veckan och temperaturen har krupit nedåt mot flera minusgrader. Fåglarna har förgäves letat i det frusna gräset efter mat.

Med det kallare klimatets ankomst har jag bekymrat mig speciellt för skatfamiljen, och undrat var den bor. Alla i flocken är magra och en av ungarna är undernärd. Ungens vingar är inte helt utvecklade så den flyger inte så bra. Men så såg jag boet häromdagen. Det har kommit till i år, och ser lite rangligt ut. Säkert behöver det kaninpäls att tätas med, har jag tänkt. Igår lade jag en stor tuss, som mest kom från fluffiga Saga, under trädet med boet. Idag var den borta. Om Saga hade vetat, hade hon säkert glatts åt att pälsen kanske räddar små fågelliv.

Flockens återvinning är inte storskalig. Men varje liten pälstuss är byggmaterialet i något som är större än så, och det kallas medkänsla.