En arla morgon kom inte Alfons springande som vanligt och hoppade upp på pallen för att äta hö ur min hand. Istället låg han tryckt under sin favoritbänk och såg plågad ut.

Jag förstod direkt att något var fel och sprang fram till honom. När jag såg hans vänstra öga, hoppade jag till av förfäran. Det var igenmurat av klet och det som syntes av ögat var blodrött. Jag fick en tid nästan omgående på min lokala veterinärklinik. Inte bara är de förstående och kunniga, de finns också fem minuter från min lägenhet vilket gör att kaninerna slipper långa, stressande bilfärder som påverkar deras hälsa negativt. Väl på plats, konstaterades återigen sår på hornhinnan. Antagligen hade ögat kliat (kvällen innan var det dock okej) och Alfons krafsat med klorna i det. Ögonproblem kan bero på yttre faktorer som skräp i ögat (vilket var fallet förra gången detta hände, Alfons älskar nämligen att borra in huvudet i hö-högen) men också tänderna. Tandproblem kan i sin tur bero på felavling (vilket är ett av skälen till att jag är helt emot denna omoraliska företagsamhet) eller på att tänderna är långa alternativt vassa. Nu hade Alfons fått små nabbar på tänderna som orsakade problemen. Jag var förtvivlad. Hur var det möjligt, han får ju bara hö som sliter ned hörntänderna, lite lite grönt och en och annan pinne. Fullt medveten om kostens påverkan, ger vi Alfons bara 4-6 pellets om dagen och aldrig i andra fall än som muta för att få karda hans päls. Nu var det ändå som det var. Kanske för att Alfons antagligen är gammal (jag vet inte säkert eftersom han är adopterad från ett djurhem), för att han fått fel kost innan han kom till oss (han hade tendens till höga tänder för fyra år sedan och fick slipa lite lätt på dem då) eller att det är något genetiskt. Jag fick börja med att få läkt såret med hjälp av Kloramfenikol droppar och smörjande Comfort Shield. Först var Alfons mycket motsträvig, tills han mindes att droppar = torkade äppellöv. Snart satt han villigt och väntade vid samma tider varje dag, till och med efter det att kuren var klar. När vi kom på återbesök för att se om såret läkt, gjordes ett försök till sköljning av tårkanalerna vilket tyvärr inte lyckades eftersom de var svullna. Hem igen med ny salva, kortison denna gång. Alfons gillade upplägget: Kortisonsalva = fler torkade äppellöv. Efter ytterligare en och en halv vecka, hade svullnaden lagt sig och tårsköljningen lyckades. Men tänderna måste ändå åtgärdas. Bra var att vi kommit i ett tidigt skede, dåligt att problemet ens uppstått och att en sövning alltid innebär en risk för kaniner som har svaga hjärtan och kanske aldrig vaknar mer. Men lille Alfons kämpade på, vaknade snabbt efter sövningen och var överlycklig när han kom hem igen. Redan efter någon timme började han småäta och framåt kvällen var han sig själv, om än något vinglig.

Nu är vår lille pensionär som vanligt igen, i alla fall för ett tag. Om och när nästa slipning behövs vet vi inte, kanske inom ett halvår eller ett år. Men just nu är han lyckligare och piggare än någonsin, och vi med honom.