Kaniner känner på lukten om folk och fä eller snälla eller inte.

När grannens katt sitter i fönstret och tittar ut, varnar kaninerna varandra för rovdjuret; de stampar och fäller öronen, redo att fly. När en människa kommer på besök, måste de komma lite närmare och undersöka lukten. Kanske döljer vi våra rätta identiteter bättre, kanske är kläder och deo i vägen. Kaninerna brukar i alla fall sikta på fötterna. Redan i hallen får besökaren finna sig i att bli nosad på i kaninhöjd. Luktar hen snällt, har hen en vän för livet. Men om lukten är fel, fnyser kaninen och försvinner in i lägenheten för att komma fram först när den illaluktande personen gett sig av. Som när en f d kollega kom hem till mig på frukost. Hen tittade oförstående på Bosse, som var den enda fyrfotingen här på den tiden.

- Varför har du skaffat en KANIN? Var hens enda kommentar.

Bosse tog en sniff på hens fötter och sedan var den relationen över. För mig hade det tagit några månader att lista ut att hen inte var särskilt empatisk; Bosse förstod det direkt.

Jag läste någonstans att förr, valde vi människor partners efter lukten men att det numera är svårare eftersom vi har så många kemiska dofter på oss som förvillar. Kanske borde vi göra som kaninerna, lära känna någons fötter innan vi släpper in resten.