Som jag har skrivit om förut, är det inte lätt att finna vederhäftig information om kaniner. Det mesta verkar tyvärr bestå av fria fantasier. Undantagen finns, men mestadels i USA och England. En svensk sida som jag dock kan rekommendera är FirstVet. Förutom onlinetjänsten där man kan få tala med en veterinär gratis om man har en Agria försäkring, erbjuder FirstVet en stor kunskapsbank.

Det jag uppskattar mest med sajten är att man tar avstånd från burhållning; dagarna då kaninen sitter bortglömd och ensam i sin bur är förhoppningsvis räknade, skriver man i artikeln ”Skötselråd – Kanin”. Vidare säger man att kanin numera är ett populärt husdjur för vuxna. Detta är viktigt, eftersom kaniner fortfarande säljs som något slags gosedjur för barn att träna på. Kaniner kräver, precis som alla andra djur, att man tar reda på vad den mår bra och inte bra av. Därför är påståenden som att ”kaniner är så känsliga att de inte överlever mer än något år. Sedan dör de bara” rent förfärliga. När jag presenterar fakta – kaniner är inte känsligare än andra djur men har en annan typ av behov än till exempel en katt, och att om en kanin dör efter ett år, beror det i de flesta fall på vanskötsel - blir jag bemött med ilska. Om ilskan beror på ovilja att erkänna att man inte gjort det man borde eller på att man tycker det är orimligt att behöva göra anpassningar vet jag inte. Oavsett, ska man inte ta sig an ett djur om man inte tänker ta reda på och tillgodose vad det behöver. När det gäller barn och kaniner, brukar man säga att barnet ska sköta djuret under en vuxens överinseende. Jag är tveksam hur till det ska fungera. Visst måste barn få lära sig att närma sig djur på ett respektfullt och kärleksfullt sätt. Men det får inte ske på bekostnad av djuret. Jag har sett skrämmande exempel på barns ”socialiserande” av djur – nyligen på ett mini-zoo där barnet jagade de vettskrämda kaninerna. De vuxna brydde sig inte, inte heller personalen på plats. Ett enda felaktigt lyft av en kanin kan leda till en bruten rygg eller brutna ben. Av det skälet blev jag rätt irriterad när en släkting (som känner våra kaniner rätt väl och borde veta bättre) frågade sitt barnbarn om han inte ville träffa dem. Eftersom jag inte visste ifall föräldrarna skulle hindra barnet från att typ dra kaninerna i svansen, svarade jag diplomatiskt att de inte är så sällskapliga med främmande personer.

Djurens väl och ve kommer alltid först. Därför vill jag med dagens blogg  rikta en önskan till alla er som vill komma på besök hos kaniner och deras förvaltare: fråga först om det går bra, och respektera ett nej för det kommer alltid ur kärlek.

Länk till FirstVet:

https://firstvet.com/sv