För ett par veckor sedan, lät vi sterilisera Saga. Huvudskälet var att de flesta honkaniner drabbas av svåra – ofta dödliga – sjukdomar i livmodern redan vid cirka tre års ålder.

Som med Bosses kastrering, vägde vi länge för- och nackdelar. Att söva en liten kanin med ett svagt hjärta är riskfyllt. Tanken på att mista vår lilla prinsessa var outhärdlig. Men behovet av ett ingrepp blev nästintill akut då Saga började brunsta. Hon uppvaktade stackars Bosse så intensivt att han var alldeles slutkörd redan efter bara någon dag. Efter ett par veckor var Saga brunstig igen och jag såg på Bosse hur jobbigt det var för honom. Jag ringde då runt till ett flertal veterinärmottagningar och hittade en mindre inte så långt hemifrån som inte hade haft något fall av den nya gulsotssmittan, vilket var ett av mina orosmoment. Mottagandet vi fick där var fantastiskt. Man förstod Sagas betydelse för oss, och bemötte både henne och oss med värme och yrkeskunnande. Ändå var det oroligt och ledsamt att lämna den lilla på morgonen för att åka hem och vänta. Det var en lång dag för mig. Vilken lycka att hämta henne på eftermiddagen och allt hade gått bra! Tack vare att Saga inte är så gammal – jag gissar att hon var kring ett halvår när hon kom till oss, bortåt ett år nu – och rätt rejäl i storleken (tre kilo), klarade hennes kropp av operationen bra. Visserligen var hon vinglig och trött när hon hoppade ur transportburen hemma men hon repade sig raskt under kvällen. Som med Bosse, var maten det största problemet. En kanin måste hålla magen igång hela tiden, annars överlever den inte. Även denna gång fick jag ta Critical Care till hjälp men Saga var fortfarande skygg för mig och inte överdrivet road av att få en grön gegga intryckt i munnen med matspruta. Det tog tid innan det gick och jag fick vara vaken hela första natten. Med jämna mellanrum petade jag i henne små bitar av sådant hon älskade att äta som torkade äppellöv och färsk selleri. När de första pluttarna kom och Saga började kissa igen, var jag så lättad att jag nästan grät. Sedan gick tillfrisknandet snabbt. Såret läkte jättefint utan att infekteras och Saga fick tillbaka sin sprittiga livsglädje.

Efter ett kort återfall av brunst, har Saga blivit lugnare och det påverkar såklart även Bosse som nu slipper utsättas för hennes romantiska inviter (Alfons har hon tagit det lite försiktigare med, kanske känner hon på sig att han är pensionär och inte har riktigt samma ork). Ytterligare en konsekvens av steriliseringen är att Bosse och Alfons fungerar bättre ihop nu när Sagas hormoner inte distraherar dem. Och detta återkommer jag till i kommande bloggar.