Jag kan inte ens minnas livet innan Bosse, Saga och Alfons. De ger mig så mycket. Jag har redan berättat en del om det, och kommer fortsatt att förmedla många fler sådana upplevelser. Men det är minst lika viktigt att tala om det som är slitsamt. Är man inte medveten om de sidorna, kan det sluta med att man inte orkar med det extra arbete en kanin innebär och så går det ut över en oskyldig liten stackare som bara bejakar sin natur.

Många kaniner – inte alla – tuggar och biter på vad de kommer över. Bosse gör det inte. Han är nöjd med de grenar vi ger honom, och en del andra saker av trä (exempelvis en oanvänd obehandlad skärbräda) som han kan vässa tänderna på så de inte blir för långa. Saga däremot har redan tuggat sig igenom det mesta i lägenheten. Inget får lämnas oprövat: stolsben, en skinnhandske som tappats på golvet, mina hälsenor. Full av upptäckarlusta testar hon material och gränser. Jag är som en sliten tonårsförälder som springer efter och markerar vad som är tillåtet och inte. Alfons håller sig som Bosse till pinnar, utom när Saga lurar iväg honom på dåligheter. För att förhindra att de skadar sig själva (vilket är viktigare än om möbler blir skadade), har jag täckt eluttag och kablar. Exempelvis har jag ställt ett skåp framför internetuttaget och hängt upp alla sladdar så de inte går att nå för kaninerna. Framför ett eluttag som ofta används, har jag buntat det galler som suttit på framsidan av en av burarna (jag har tagit bort fronterna för att göra det lätt att komma in i burarna). Luckan går att öppna när man vill använda kontakten. De nya fåtöljerna har fått skydd runt benen. Dem har jag gjort av papprör avsedda att förvara affischer i, och sedan klätt dem med stuvbitar av tyg. I ytterdörren och toadörren har jag fått placera dörrstoppar i form av stora dynor, eftersom kaninerna är nyfikna på vad som finns bortom de kända ytorna i lägenheten. Runt sängen har jag kompostgaller; det finns inget mysigare för en liten kanin än att kissa på en mjuk madrass.

Kaniner som är frigående och mår bra, äter och dricker mycket. Alltså blir det mer i pottan att ta hand om, minst en gång om dagen. För närvarande har jag sex pottor som ska tömmas, torkas, sköljas ur och vid behov skuras med såpa för att få bort ammoniaklukten som är skadlig för kaninernas lungor. Så är det de små olyckorna som händer då och då. Revirpluttarna är torra och lätta att sopa upp med borste och skyffel. Urinskvättarna som kommer av misstag (eller för att revirmarkera) måste torkas upp direkt för att det inte ska bli fläckar. Det finns sprayer i djurbutikerna som ska ta bort doften och avskräcka kaninerna för att kissa på samma ställe. De är ganska dyra och jag tycker inte att de håller vad de lovar – lukten försvinner visserligen men kaninerna verkar tvärtom vilja kissa på just samma ställe igen oavsett spray. Istället fungerar en vanlig blomsterspruta med ättiksvatten utmärkt, lukten försvinner och det blir riktigt rent efteråt.

Därtill kommer kloklippning regelbundet, vaccinering, inköp av hö och strö... allt detta tar tid, och kostar pengar. Om man har klart för sig att kaniner är som småbarn, är halva resan gjord. Det kan rentav bli en utmaning att hitta nya fiffiga sätt att förenkla tillvaron för både sig själv och kaninerna. Och såklart kommer jag att dela med oss av mina tips, för dem har jag många av!

Foto av burfronten som nu är skydd för en elkontakt

Foto av ett oskyddat och ett täckt fåtöljben