På djurhemmet delade Saga rum med Alfons. Alfons var en äldre herre, som hade bott länge där: sju månader, närmare bestämt. Ingen ville ha honom. Han var i fel ålder, och i fel färg (svart). Alfons var en sorgsen kanin, och väldigt skygg. Precis som Saga, hade han blivit utslängd mitt i vintern. Inte konstigt att han var som han var. Båda gångerna då jag besökte djurhemmet, hade han dock visat att han ville ha kontakt med oss. Han stack fram sin lustiga långa nos och kikade på oss. Sedan blev han rädd och sprang och gömde sig vilket såg lite ledsamt ut eftersom han var så stor och syntes ändå bakom sitt lilla hus. Personalen på djurhemmet berättade att han brukade klättra över kompostgallret på natten och lägga sig utanför Sagas bur. När jag hade hämtat Saga blev han ännu sorgsnare, sa de. Han liksom gav upp. Vi stod inte ut med tanken på honom ensam där utan henne. Varje dag tittade vi på hans foto på hemsidan. Han hade så ledsna ögon. Vi våndades för hans skull. Men det fanns svårigheter, som vi vände och vred på. Två hannar och en hona, hur skulle det gå? Kunde jag dela av halva lägenheten och få det att fungera? Men när en gammal ledsen kanin verkligen behöver ett hem, och man verkligen vill ge honom ett, går allt att lösa.

En månad senare, byggde jag upp buren av kompostgaller igen. Denna gång blev den en meter längre (fem x två meter) och innehöll mer att sysselsätta sig med. Vi kom hem med transportburen och placerade den innanför gallren. Så fick Alfons komma ut och upptäcka sitt nya hem. Bosses ögon var klotrunda. En kanin till! Saga stod så nära gallret hon kunde: det var ju Alfons! Alfons blev så överlycklig över att se Saga igen att han sprang fram och tillbaka i buren, undan gick det, och gjorde den ena piruetten efter den andra. Oink oink (jag älskar dig på kaninspråk) lät han, om och om igen. Till sist lade han sig utmattat på sin snuttefilt som han hade fått med sig, och samlade sig efter denna omtumlande dag.

De närmaste veckorna var nog inte så lätta för Alfons även om han fick vara tillsammans med sin älskade Saga igen. Vi märkte på honom vissa dagar att han var orolig. När det hände, sprang Bosse och Saga fram till honom och tryckte sina nosar mot hans genom gallret. Då blev han tröstad, och lugnade sig. Vi förstod att Alfons behövde mer tid och omsorg än Bosse och Saga för att komma tillrätta och försökte ge honom så mycket kärlek vi bara kunde för att vinna hans förtroende. Det var ett stort ögonblick den dag jag fick klappa honom lite försiktigt genom gallret.

Alfons första steg utanför buren är en längre historia, och den bloggen kommer nästa söndag.