I dagarna var det dags att säga hejdå till Bosses sommarpäls, lite sent omsider. Kaniner fäller normalt två gånger om året men Bosses fällningar har inte följt kalendern, vilket möjligen kan bero på att vädret inte heller alltid gör det. Under fällningen, blir Bosse väldigt trött och är inte i farten så mycket som han brukar. Han kan också vara lite grinig. Ibland vill han vara i fred, och försvinner då in i något av sina små gryt som vi har gjort åt honom och som jag kommer att återkomma till.

För att hjälpa Bosse att bli av med pälsen, använder jag ibland en karda för katter (den som säljs för kaniner är jag inte så nöjd med. Den är liten och vass. Fast säkert finns det andra varianter som jag missat) men oftast mina händer. Jag ser på honom att han inte tycker så mycket om kardan. Men att bli ”groomad” genom att man ömsom stryker över pälsen, ömsom plockar bort den som är lös, är riktigt mysigt både för honom och oss. Den päls som är på väg att släppa brukar vara ljusare i färgen, gråaktig mot Bosses vanliga svarta. Första tecknet är dock att pälsen är strävare än vanligt. Eftersom pälsen släpper lite i taget på olika ställen – fällningen brukar börja på honom på huvudet och i nacken, sedan runt magen och sist mitt på ryggen – så kan han se väldigt lustig ut halvvägs in i den varma säsongen.

Men nu så är det som sagt höst och paus i pälsplockandet. Vinterfällningen borde ha börjat, men det är ju fortfarande rätt många plusgrader ute så den blir nog försenad i år också. Som mycket annat i naturen, kan pälsen återvinnas. Vi brukar lägga den under ett träd, så kommer andra djur – förmodligen fåglar – och använder den till sina bon. Så mycket päls blev det, att det såg ut som en Bosse till. Saga har bidragit med några tussar, vår tredje kanin Alfons med ännu mindre. Och Alfons, som ni inte känner än, får ni veta mer om i nästa veckas inlägg.