Det är lördagskväll i grytet. Pottorna är rengjorda. Färskt hö framlagt. Alla fyra kaninerna nyborstade. De har fått sin ”klockan åtta-paprika” (grön). Jag sätter på deras favoritmusik, en klassisk cd. Den förra har rullat i ett halvår och nu är både de och vi trötta på den. Den nya gillar de väldigt mycket. Alla slutar med sina göromål och lufsar fram till CD-spelaren. De lägger sig så nära den de kan. Det börjar snöa ute. Saga somnar. Hennes huvud faller ned på mattan. De andra blundar, men bara med ett öga ifall vi får för oss att ta fram pellets-påsen. Vi lägger oss på golvet vi med, för att hänga tillsammans med kaninerna. Tova reser sig, kommer fram till mig och tar en försiktig promenad på min rygg och mina ben. Det är första gången hon närmar sig, så jag håller andan. Hon stannar upp och börjar trevande putsa min höft. Så kliver hon av mig och gör sina fränder sällskap. Jag har tårar i ögonen, för det hon precis gjort är ett vägskäl; hon har visat att hon har accepterat oss som en del i flocken. Lördagskväll i grytet. Det bästa som finns!