Kaniner är bytesdjur och döljer när de är sjuka. Men lever man nära dem som familjemedlemmar, ser man avvikelser lättare.

De senaste dagarna, har lille Alfons inte riktigt varit sig lik. Han är, som de andra kaninerna, oerhört punktlig. Klockan 7 är han pigg, vill leka och ha färskt hö. Klockan 10 somnar han. Klockan 13.30 tittar han sömndrucket ut ur grytet och äter lite till. Sedan somnar han om till klockan 15.30 då han vill leka och ha färskt hö igen. Och så vidare. Men i förrgår låg han kvar i grytet fast klockan var 13.30 Första checken var då att försiktigt sticka in handen - utan att störa - med en näve torkade äpplelöv och morotsblast. Alfong stack genast fram nosen och mumsade i sig godsakerna. Alltså var det inget fel på aptiten. Eftersom det är viktigt att kaninmagen är igång för att den inte ska sluta fungera (om tarmmotoriken stannar av, får kaninen snabbt trumsjuka och dör en plågsam död) hade vi alternativen 1. cancern har eskalerat 2. Alfons har ont i lederna eftersom det är kallt ute 3. Alfons är helt enkelt gammal och trött. Alternativ 3 går förstås inte att komma ifrån. Men hans livsglädje brukar ändå vara större än ålderskrämporna. Vi beslutade att prova med att gå på alternativ 2 först innan veterinärbesök och ultraljud på levern igen. Tätade till fönster och golv ytterligare. La en extra snuttefilt i grytet. Höjde värmen något, men inte för mycket eftersom kaniner mår dåligt av för hög värme. Fyllde på med färskt, mumsigt hö hela tiden. Masserade lätt Alfons lår när Saga tillät det. Redan efter ett par dagar, började Alfons bli sig själv igen. Han hade helt enkelt haft ont i sina ben, och varken ville eller orkade vara i farten som vanligt.

Det är inte alltid lätt att förstå vad kaninerna säger. Faktiskt är de bättre på vårt språk än vi på deras. När man inte talar flytande kaniniska, får man prova sig fram. Och i bästa fall, blir en ledsen liten kanin glad igen.