Bloggen finns kvar. Jag har bara inte haft tid att uppdatera på ett tag.

Jag har mycket att berätta. Men jag vill börja med det som känns viktigast, bristen på förståelse för kaniner som kännande individer. En släkting i USA köpte en sönderavlad kanin till sina barn. ”Playtime with the bunny” skrev släktingen på Facebook och fick massor av likes från människor som såg gulliga barn med sitt gulliga gosedjur. Men verkligheten är ofta photoshoppad och kaninen är sedan länge borta för att den var ”vicious” och bet barnen. Jag blev arg och ledsen när min släkting berättade detta, så mycket som vi pratat om kaninerna här hemma borde hon veta bättre. Tålmodigt förklarade jag en gång till att kaniner är inte leksaker till hårdhänta barn. De ska inte sitta i bur och inte vara ensamma. En rädd och deprimerad kanin som har en dålig boendemiljö och som blir hanterad ovarsamt har inget annat sätt att skydda sig än att nafsa. Jag nådde inte fram med budskapet. Kanske inte så konstigt, för har man grundinställningen att barn ska ”träna” på smådjur för att senare i livet bli hussar och mattar till ”riktiga” husdjur som katter och hundar så är det nog svårt att tänka sig att alla djur har behov som vi i möjligaste mån måste möta om de tas ur sin rätta miljö.

För min del var samtalet en ledsam dealbreaker för jag kan aldrig stå nära en människa som tycker att det är okej att avliva ett djur för att det inte vill eller kan fylla den funktion man tänkt sig. Många av de kaniner som ratas av ägare (jag kan inte kalla dem förvaltare) och som adopteras av människor som vill dem väl har trots allt tur, även om de ofta är traumatiserade. Men för den lilla vita kaninen som levde sitt korta, miserabla liv ensam i en bur och fick komma ut bara när den skulle dras i och klämmas på fick inte leva så länge. Och kanske var det bra, för ingen – varken människa eller djur – vill vara någons ägodel istället för den unika varelse man är född att vara.

Ett gott nytt år utan fyrverkerier önskar vi i Flocken er alla.

Flocken firar jul.

Ute är det frostigt men här inne är det varmt. För säkerhets skull har vi försett oss med fleece-filtar, för hur det går med elen vet man inte. Värmen är ändå det minsta problemet i en värld som är eländigare än någonsin. Men under helgen glömmer vi allt utanför dörren till lägenheten, vi gräver oss djupare ner i grytets gångar och fokuserar på varandra. Det är ingen självklarhet att kunna göra det. Jag tänker på alla storhelger jag jobbat och känner en enorm tacksamhet över att jag lever ett annat liv just nu. Tacksam är jag också över att Ru får uppleva sin allra första jul här, med plats att skutta runt och obegränsad tillgång till hö. Men tacksamheten är svärtad av sorg, för det är första julen utan Saga. Hon skulle varit här vid mina fötter, med rumpan vänd åt mitt håll för att skydda mig mot fruktflugor och andra faror. Jag vet att hon har det bra däruppe på sitt moln, men hennes plats härnere på vardagsrumsmattan kan ingen och inget fylla.

Julfirandet fortsätter i flocken lite till, sedan är vardagen tillbaka. Men imorgon är en annan dag, och nuet är nog för både folk och fä.

Egentligen skulle det inte ha blivit någon blogg idag för jag hade inget att skriva om. Men sedan ställde Ru till det och det var ju bra för bevisligen fick jag ihop till ett inlägg.

På förmiddagen storstädade jag vardagsrummet, vilket inte är något ovanligt för ju mer oordning och oreda, desto nöjdare är kaninerna. Storstädning innebär att allt måste flyttas hit och dit så att det inte är i vägen eller utgör en fara för småttingarna. Den gigantiska påsen med pellets hade jag ställt temporärt ovanpå en box så att den inte skulle falla ned. Men så behövde jag springa ifrån kaoset i några minuter och när jag kom tillbaka, satt Ru ovanpå boxen. I botten av pelletspåsen var ett hål och plasten som saknades förmodligen i Rus mage. En hel del pellets hade hon förstås också hunnit sätta i sig men det var jag mindre orolig för. Det var bara att rädda påsen och tejpa igen hålet, och hoppas på att plasten skulle komma ut den naturliga vägen.

Städrundan blev lite kortare än vad jag tänkt mig; dels för att kaninerna hoppfullt följde varje steg jag tog ifall jag skulle göra om misstaget med pelletspåsen, dels för att jag fick ge upp min idé om att flytta höet vilket skulle gett Bosse och Tovis två meter mer rättvist utrymme. Det där med höet får jag fundera vidare på för rättvisa är viktigt i flocken. Men först ska jag inspektera Rus potta så att innehållet i den ser normalt ut. Och sedan ska jag samla ny kraft och börja om, ett misstag och en lärdom rikare.

Ru vill inte så gärna vara med på bild. Man får passa på att fota henne när hon sover. Annars vill hon undersöka kameran, nosa på den och kanske bita i den.

Det är spännande att lära känna en ny individ. Ru tycker nog detsamma som vi. Och just att bita är ett bra sätt. Därför nafsar hon i våra fingrar och hälsenor. Om vi skriker lär hon sig att just där ska man inte bita, i alla fall inte så hårt. Ru är oerhört nyfiken och intresserad av allt vi gör. När jag drar ner persiennerna för att kaninerna ska slippa få gatlampornas ljus i ögonen om natten, står hon bredvid på bakbenen och tittar på. En ny vattenskål behöver testas, och kanske smakar det tjocka höstrået bättre än det tunna. Den pottan som ska rengöras måste sittas i just då, och varför inte bita hål i soppåsen som luktar så intressant. På en månad har hon växt till sig från en liten fjant till Alfons jämlike. Även Alfons har blivit större för Ru har gett honom aptiten på mat och på livet tillbaka.

När en lämnar och en kommer i en flock, förändras dynamiken. Saga försvinner aldrig, hon dröjer sig kvar på sina favoritplatser och ett vemod vilar ännu över Världen Lägenheten. Från regnbågen där hon sitter och nöjt betraktar oss som är kvar, gläds hon säkert över att Alfons inte längre är ensam och ledsen.

Mellan glädjen och sorgen väntar äventyret. Och i Flocken är varje dag ett sådant, det vet Ru.

Ru och Alfons är jättekära.

Det tog ungefär tre veckor att sätta ihop (bonda) dem, med någon dags paus emellan då och då för att framförallt Alfons skulle få vila. Han är ju senior och orkar inte lika mycket som en ungkanin. Större delen av bondingen ägde rum i badrummet, där jag än en gång jobbade mig igenom julsånger, visor, popballader och psalmer. Musik är lugnande för kaninerna, i alla fall våra, och speciellt ”Morgon mellan fjällen” fick Alfons att låta som en skrivmaskin. När vi kom så långt att Alfons och Ru hängde i badrummet tillsammans och åt hö utan att svansarna reste sig, tog det bara ett par dagar innan de var ett par. Vi gick från badrummet till hallen och köket, och nästa gång de läskiga utrymmena med revir i. Nu gör de allt ihop – äter, sover, gosar och upptäcker Världen Lägenheten.

Jag kan inte säga hur det känns att än en gång få se Alfons lycklig. Även om han är gammal har han rätt till livskvalitet på livets höst. Och Ru, som vettskrämd sprungit runt dag och natt i kylan för att någon tröttnat på att ha henne som leksak, får nu finnas för sin egen skull.

I Världen Lägenheten finns värme, både på elementen såväl som i mänskliga och djuriska hjärtan. Och jag tackar varje gryning för att jag får leva i den, en dag till på Planeten Jorden.

Tova är en fasligt söt kanin men det är inte särskilt roligt för henne att vara avlad som hon är, med en lejonman. Alla tussar och tofsar, främst på huvudet, gör henne varmare än de andra kaninerna och de har också lett till flera magstopp trots daglig pälsvård. Nu när vinterpälsen växt ut har hennes vildvuxna frisyr gjort det besvärligt för henne att se ordentligt. Det har i sin tur gjort henne ängslig att ta sig fram i lägenheten. Efter att ha samlat mod tog vi oss an uppgiften att klippa henne; jag höll henne och den andra människan i flocken höll saxen. Efteråt såg man hennes vackra ansikte ordentligt och inga stripor täckte längre ögonen. Nu far hon lyckligt omkring som vanligt i lägenheten och är nog trots allt tacksam över den otrevliga behandlingen.

Pälsen togs såklart till vara, som alltid. Vi lade ut den i ett skogsparti i närområdet där det finns många olika djur som letar material till sina bon. I naturen går allt runt i ett kretslopp och att få vara en del av det är en gåva. Det är så lite som behövs, och vi människor har i regel för mycket av det mesta. En pälstuss kan vara skillnaden mellan att leva och dö för dem, och för oss blir det mindre i soprumme att bränna.

Önskar er alla en härlig helg med djur och natur, för er och deras skull!

Jag har inte uppdaterat bloggen på länge. Det har inte funnits tid. Vardagen har varit full av måsten, och i stillheten mellan göromålen är sorgen efter Saga näst intill outhärdlig. Alfons är en mycket sorgsen kanin. Vi försöker ge honom så mycket närhet vi kan men en människa kan aldrig ersätta en kaninkamrat. När djurhemmet ringde en dag för att meddela att de fått in en hona till Alfons visste vi inte till oss. För ett par veckor sedan besökte jag henne för att se om hon kunde passa honom. Jag hade med mig en tuss av hans päls som hon skulle få bekanta sig med. Flora, kaninhemmets namn på honan, kom genast springande mot mig för att undersöka vad jag var för en. Vem är du? Är du snäll? Har du nåt gott? Tycktes hon fråga. Helt orädd var hon på väg upp i mitt knä för att nosa på Alfons pälstuss.

Mötet slutade förstås med att Flora följde med hem direkt. Hon fick vänta i köket medan jag delade in vardagsrummet i ytterligare ett hägn i väntan på bonding. Sedan släppte jag in henne. Hon fann sig tillrätta direkt, for runt högt och lågt och undersökte både sitt nya hägn och oss. Bosse var i chock. INTE EN KANIN TILL SOM SKA TA MITT HÖ! Han tryckte nosen genom gallret och blängde ilsket men Flora var helt oberörd.

Efter ett par dagar såg vi att Flora inte alls hette Flora utan Ru. Lika liten som känguru-ungen i Nalle Puh var hon, och lika bedårande söt. Det blev till att ringa försäkringsbolaget och ändra. De var mycket förstående, som tur var. Nu kämpar vi på med bondingen, några minuter varje dag. Ru är helt övertygad om att Alfons är rätt kanin för henne, Alfons inte lika övertygad. Men än så länge är det värsta som har hänt att han har väst åt henne. Men bondingen måste ske i kaninernas takt, inte vår, även om vi såklart inte önskar något hellre än att se de båda ligga sida vid sida.

Foton kommer när Ru håller sig stilla i mer än en halv minut, vilket är svårt. Tills dess hoppas hela Flocken att ni fortsätter att följa oss även om vi behöver pausa ibland för att leva våra kaninliv.